Tankar

Det här med att vara förälder.
Det slog mig just. Att det har tagit mig nästan 2 år att landa i det.
Graviditeten swooshade förbi. Var ett virrvarr av känslor och kroppsliga förändringar. En transportsträcka.
Jag hann inte med.
Underbart är det att kalla sig någons mamma. Det har varit en fantastisk tid, och blir bara bättre och bättre. Men den känslomässiga eftersläpningen, att växa in i föräldrarollen...att bli ett med sig själv.
En pusselbit efter en annan på plats, plötsligt.
Att bli mamma har inte gjort mig "hel", så klyschigt är det inte. Men det är så oerhört skönt att få flytta fokus från sitt ego till någon annan. Välbehövligt i mitt fall.

Konstigt nog har jag inte förändrats alls som person. Jag är fortfarande jag. Älskar att lyssna på hög musik, festsnusa och dricka lite för mycket rött "on occasion". Huvudet fullt med drömmar, tankar, känslor.

Jag har bara mognat lite. Hittat nya perspektiv. Suckar numera över trivialiteter. Njuter av att inte behöva vara en duktig flicka anymore. För det finns viktigare saker.
Fångar stunden.

 

Ljuvliga föräldraskap.